I gäddmetarens landskap

Det här är fragment från artikeln som är publicerad i sin helhet i Sportfiskarnas medlemstidning Svenskt Fiske

Text Oscar Trowald foto Sebastian Streith

En novemberdag i kärnan av Västergötland. En landmetare söker upp hembygdsåns gäddor.

 

Jag känner det i varje andetag. Den diskreta doften av öppna fält. Av ett färgfalnande odlingslandskap redo för en nära annalkande vinter. Av ett regn som legat på i flera dagar. Av en Västgötaslätt där gäddmetaren alltid levt på undantag. Två stenkast nedanför grusvägen ligger ån. Jag är hemma! 

Det är en naturbild uppbyggd av en färgskala i 15 nyanser av brunt och beige. Ett wasteland såsom målat av Cormac MacCarthy, utlovandes att den förbenade årliga istiden närmar sig. Vi västgötar vet att det finns vackrare vyer, men detta är vårt och vi har lärt oss att älska det. 

Det var här kärleken till gäddmetet uppstod. I ett varierat åsystem med ytterst få sjöar, utan fiskevårdsområden, fiskekort och lättillgänglig kunskap.

Och det bästa av allt just idag. Jag är tillbaka.

Där oktober är en avsvalnande välsignelse och där mars är en sista skälvande avskedstid i väntan mot nästa höst. Ett halvår med kallnande vatten och gäddor som väger mer för varje månad. För varje dag.

Tron på att gäddan kommer till dig och om du gör alla dina förberedelser rätt. 

Tanken var att följa ett taktiskt huvudspår destillerat från brittisk litteratur – feta, oljiga beten, fiske i vattentemperaturer kring 4-12 grader, fiska i ihållande lågtryck, poppning av beten upp från botten, förstärkning av doftspår genom mäskning och flyttning av beten varannan timma vid utebliven kontakt. 

Med alla beten i vattnet infinner sig lugnet. Två vänner sittandes i varsin stol. Kaffe. Solen börjar skymta fram såsom stigen från månader i regntyngda molntäcken. Runt halsen hänger min receiver

Även den diskreta stöten i spöet kommer nu att nå mig, en helt ny indikationsvärld där drop-armen inte ens behöver flyttas från mina öppnade haspelspolar. Ett ”take” från en gädda på deadbait är ofta påfallande försiktigt. Extra så med poppade beten. ”Bite-indication” är av den allra yttersta vikt. Det är inte ett fiske för alla, men definitivt en dynamisk fiskemetod för fler.

Indikatorn har lossnat och med ett bestämt mothugg känns omedelbart tyngden från en krokad gädda. Med ett rejält karpspö, flätlina, starka krokar och stark wire ges gäddmetaren en solid kontroll i det kalla vattnet. 

Konditionen på gäddorna är inte som för 15 år sedan, men med en vikt på något hekto över 8 kg är hon det varmaste ”välkommen tillbaka” som ån kan ge. Med hennes stjärtspole vilandes tätt mot min axel ger jag Sebastian chansen att låta mig minnas henne på det mest värdiga sätt.

Jag är helt säker på att hon aldrig har fångats tidigare och jag är säker på att jag aldrig kommer att fiska riktat efter henne igen. Jag önskar henne en ålderdom i fred och frihet. Ån är tillräckligt lång. 

Min övertygelse är att en individ består av ett överlappande identitetsbygge – i mitt fall man, make, pappa, son, bror, svensk, västgöte, skaraborgare, sportfiskare, pedagog, gäddfiskare, landmetare – och att man i olika situationer i livet upplever olika delar av denna identitet olika starkt. När jag står där utvadad i Lidan känner jag en sådan otroligt påtaglig känsla av att vara västgöte men också av att vara landmetare. 

Jag är övertygad om att vi är få i Sverige men att vi borde vara fler.

Jag drar ett extra djupt andetag under de sista stegen tillbaka över det sviktande fältet. Jag skjuter in utrustningen i bilen och slänger en sista blick ner mot ån. 

Jag längtar innerligt tillbaka. Jag känner det i varje andetag. 


 

Foto Sebastian Streith text Oscar Trowald