Jag har cyklat så länge jag kan minnas. Det började med att jag och brorsan cyklade runt på varsin BMX dagarna i ända, på egenbyggda hopp och banor. Intresset har funnits där sedan dess, men typen och variant av cykel har varierat.
”Det där med att rulla på två hjul är liksom jag”
Jag var för liten för att märka den första vågen av MTB, fick först upp ögonen för det när dirt- och downhillcykling slog igenom på riktigt. Drömde då om en riktig downhillcykel. Det blev verklighet efter plugget och då jag skaffat jobb.
Efter att ha cyklat både downhill och BMX fastnade jag för enduro. Något som har lite av allt och kräver det samma. Det är uppför, nedför, stökigt och tekniskt. Du behöver både vara bra utför och uppför, cykeln lika så.
Nästa steg blev att tävla. Jag tänkte, ”Varför inte”. Att pressa sig själv är både utmanande och utvecklande. Och där med jäkligt roligt.
Tävlandet gick över förväntat och förra året hamnade jag bland de 15 bästa i Sverige. Riktigt kul. Men tyvärr är årets tävlingar lagda på is pga av rådande pandemi.
Pausen i tävlandet öppnade upp för ett engagemang för de lokala cykelmöjligheterna här på Mösseberg. Det ledde till upprustning av de gamla downhillspåren och uppstart av liften. Något som gett positiv respons och väckt intresset för sporten.
Cykla MTB är som livet. Ibland är det tungt, regnigt och lerigt uppför. Branta, hala kurvor och stökiga stenpartier. Men så är det också bra och då rullar det på. Doserade svängar och sköna hopp. Man får hänga i och hålla i styret och göra så gott man kan helt enkelt.
